Folkrättskretsen

Oskar Lundgren, frivillig inom Adapost, berättar om sitt uppdrag:

”Adapost betyder härbärge på rumänska. Två gånger i veckan under vintermånaderna har vi ett tillfälligt natthärbärge för utsatta EU-medborgare i Bredängs kyrka. Jag skriver upp mig på vissa nätter då jag kan vara med och sova över där. Under kvällen handlar och lagar jag mat, tvättar kläder, hjälper till att ta fram handdukar och sånt, ganska praktiska uppgifter. Egentligen var det en tillfällighet att jag blev volontär i det här projektet. Jag ville göra någonting och mejlade om en annan uppgift, men det visade sig vara på dagtid vilket inte passar med mitt jobb. Men så kom jag i stället i kontakt med Adapost vilket passade jättebra. Jag sover över där med EU-medborgarna och några till volontärer, går upp sex på morgonen och städar lite och sedan är det bara att börja min dag därifrån. Jag har aldrig volontärarbetat tidigare, mycket på grund av lathet men också av rädsla för hur det skulle vara. Men efter att ha kommit över den tröskeln känns det ganska okomplicerat. Det handlar mest om att ställa upp med några timmar av sin tid. Det är inte särskilt krävande egentligen. Det enda som är jobbigt är frustrationen över att man skulle vilja göra mer på något sätt. Det är enormt mycket arbete som ligger bakom att ändå ganska få människor får hjälp. Det är svårt att hitta lokaler och det finns många regler att förhålla sig till. Samtidigt är det ju väldigt glädjande att just de här personerna får lite hjälp. Det är svårt att kommunicera ibland eftersom vi inte kan samma språk, men jag tycker att det är fascinerade och glädjande att se att de här människorna, i alla fall utåt sett, verkar vara ganska glada trots allt. De historierna de berättar är nattsvarta på så många sätt, men de kör ändå på. De orkar leva och skrattar och har varandra. Att vara volontär är bra för mig också rent egoistiskt, det är något som gör att jag mår bättre i mitt liv. Det är väldigt skönt att gå från att bara tycka att allt är ganska dystert till att tänka att man borde göra någonting och sen faktiskt göra det. Nu vet jag att jag kan bidra med något. Så det är win win liksom.”

Berättat för Lina Mattebo

Här kan du läsa mer om Adapost.

Marion, häktesbesökare för Röda Korset på Kronobergshäktet, berättar om sitt uppdrag:

”De intagna vi besöker sitter ofta på häktet med restriktioner, vilket innebär att de inte träffar någon annan än deras advokat och personalen. Så de är väldigt ensamma. Det var därför jag började med det här uppdraget, för att jag ville göra något för att bryta människors isolering. Röda Korset är nästan den enda organisationen som får besöka intagna med restriktioner. Vi volontärer blir tilldelade en intagen som vill ha besök. Efter att ha blivit godkänd av åklagaren besöker vi den personen en gång i veckan, så länge den sitter där och vill ha besök. Det kan vara tre veckor, ett halvår eller längre. Vi ställer aldrig frågor om varför de är där, det får de berätta om de själva vill. Vår uppgift är att lyssna och att vara en medmänniska. Vi får inte göra något konkret för att hjälpa dem på något sätt. Det jobbigaste är känslan av maktlöshet. Vi vet ju inte vad som kommer att hända med dem, så det går inte att säga att saker ska ordna sig. Vi möter många med tunga öden och som har det väldigt svårt utanför. Det händer att det dyker upp en tanke vid ett senare tillfälle om hur det gick för vissa personer. Men vi får absolut inte ha kontakt med de intagna efteråt. Av den anledningen talar vi aldrig om vad vi heter i efternamn, var vi bor eller arbetar. Och vi får aldrig någon information om vart de tar vägen efter häktet, bara att de inte finns kvar. Det är klart att vi kan tänka på offret också, men vårt uppdrag är att fokusera på just den här människan och att inte döma någon. Ibland kan det vara svårt, speciellt om man läser om en person i tidningen. Men det måste vi lägga åt sidan när vi går tillbaka till häktet. Vi har tystnadslöfte och får inte prata med någon om vad vi har pratat om därinne. Det kan bli lite tungt. Då kan det vara bra att ta en extra promenad på väg till bussen. Vi har också tillgång till professionell hjälp om vi behöver och gruppträffar några gånger om året då vi kan prata av oss lite. Jag har varit häktesbesökare i tio år nu, och fortsätter för att det känns extremt meningsfullt att träffa en person som känner sig väldigt ensam och inte mår bra, och se att personen efter vårt samtal är lite lugnare och mer optimistisk.”

Berättat för Lina Mattebo

Här kan du läsa mer om Häktesgruppen.

Tove Svensson, fd. ordförande för Folkrättskretsen, berättar om sitt uppdrag:

”Många undrar säkert vad vi i styrelsen egentligen gör. Jag gick faktiskt med i styrelsen just för att jag tyckte att den var lite anonym och var nyfiken på vad de gjorde. När jag tidigare läste juridik inriktade jag mig på folkrätt och var intresserad av mänskliga rättigheter och migration. Därför blev jag förvarsbesökare inom Röda korset. Efter ett tag förstod jag att vi tillhörde en krets, men vi hade som sagt inte så mycket kontakt med styrelsen då. Nu har jag varit med i styrelsen i snart två år och varit ordförande i nästan ett år. Vår uppgift är att ansvara för de verksamheter som finns i kretsen. Just nu har vi sju verksamheter och alla har en kontaktperson i styrelsen, så att vi lättare kan kommunicera med varandra. Styrelsen har det yttersta ansvaret för att se till så att verksamheten rullar på och att det finns pengar så att allt kan bedrivas. Vi möjliggör liksom verksamheterna. Skulle inte vi finnas skulle varje verksamhet behöva lägga mycket tid och energi på mycket mer administrativt arbete, som jag gissar att de hellre vill lägga på själva verksamheten. Dessutom skapar det erfarenhetsutbyte för olika verksamheter med samma fokus, och vi når ut bättre med en enad front så att vi kan påverka mer. Under 2017 kommer styrelsen utveckla Folkrättskretsens roll i det lokala krisberedskapsarbetet i Stockholm, det känns väldigt roligt! Men ibland är styrelsearbetet lite fyrkantigt. Det är viktigt att sköta allt rätt och formellt med dagordningar, kallelser, beslut, protokoll och så vidare. Jag trodde att styrelsearbetet främst handlade om att diskutera alla olika verksamheter, men det är också fokus på den ekonomiska biten. Det roligaste med mitt uppdrag är när jag känner att det vi gör verkligen spelar roll. Hade det inte varit för att vi tragglar igenom budgetar och beslut så skulle inte verksamheterna kunna göra det de vill. Att vi exempelvis gör så att Språkverkstan kan ha svenskundervisning för flera hundra personer varje vecka. Det är häftigt att tänka på att vi kan hålla i gång så pass bra verksamhet genom enbart frivilligkrafter och knappt några pengar.  Det gör att det känns meningsfullt att sitta på styrelsemötena, vi gör verkligen nytta. Det får mig också att undra vad vissa företag håller på med, om man jämför.”

Berättat för Lina Mattebo

Här kan du läsa mer om kretsens styrelse.

Erik Sidenbladh, språktränare på kretsens Språkverkstad, berättar om sitt uppdrag:

”Jag vet aldrig hur det ska gå när lektionen sätter igång. Varje lektion är helt annorlunda från de tidigare. Det är nästan alltid fullsatt och lätt kaotiskt i det trånga klassrummet. Och det kommer nya personer varje gång. Någon som kan en del svenska tar med sin kusin som kom till Sverige i förrgår. Och så sitter de två tillsammans med 33 andra i mitt klassrum och ska försöka lära sig någonting om det svenska språket. Det tycker jag är jättespännande. Jag har varit volontär på språkverkstan i snart fem år, en gång i veckan. Jag fastnade på en gång eftersom jag är intresserad av språk och kände att jag kunde göra en insats. Jag tycker att det viktigaste är börja med muntlig svenska, för att de ska kunna göra sig förstådda. Och att uppmuntra dem att använda de svenska ord de kan. Jag försöker ösa beröm över dem när de vågar. Någon gång i början gjorde jag den dumheten att säga till studenterna att de skulle passa på att tala svenska med alla de träffar under veckan. Då tittade de kallt på mig och sa att du är den enda vi träffar som talar svenska. Jaha… Ja, men försök att titta på tv och lyssna på svenska i så fall, la jag till. Jag vill inte göra mig och de andra språktränarna märkliga, men vi är i princip de enda svenskar de träffar som inte är arbetsgivare som säger nej eller handläggare som säger att det inte finns något besked än. Vi är neutrala och positiva och tittar på dem med uppskattning. Jag jobbar hårt men får också tillbaka väldigt mycket. Att höra någon säga att jag är den bästa läraren, trots att jag inte ens är lärare, är ju lite underbart. Och jag har fått ett annat perspektiv på Sverige, förstår mer hur det kan vara att vara helt ny här, eller att vara papperslös. Det är väldigt intressant att träffa en grupp människor som jag annars aldrig skulle träffa. Genom mitt volontäruppdrag fick jag kontakt med världen utanför mina välordnade kretsar. Nationaliteterna på dem som kommer på mina lektioner varierar beroende på vad som händer i världen. Så jag får se världspolitiken ur ett mänskligt perspektiv i ett klassrum på söder. Det är häftigt.”

Berättat för Lina Mattebo

Här kan du läsa mer om Språkverkstan och hur man blir samtalsledare.

Sarah, förvarsbesökare för Röda Korset, berättar om sitt uppdrag:

”Jag glömmer aldrig mannen som grät förtvivlat för att han hade ljugit för sina döttrar. När vi kommer till förvaret går vi först runt på avdelningen och presenterar oss. ’Hej, vi är från Röda Korset och kommer vara här i två timmar om någon vill prata.’ Vid ett tillfälle kom den här mannen fram till oss på en gång och grät massor. Hans familj hade precis varit på besök och han hade sagt till sina två små döttrar att han jobbar på Migrationsverket, för att han skämdes så mycket över att han satt i förvar. Det glömmer jag aldrig, han mådde så dåligt. Annars vill folk prata om allt möjligt, om sin situation, sitt liv, varför de är i Sverige. Ibland spelar vi spel eller bara umgås.

Vår uppgift som förvarsbesökare är att ge de människor som sitter inlåsta på förvaret medmänskligt stöd och bryta deras isolering. Det finns fem förvar i Sverige, och där sitter det människor som har fått sin asylansökan nekad i väntan på utvisning eller som är papperslösa. Många berättar jättehemska historier, och jag får en inblick i en vardag som man vanligtvis inte ser. Det svåraste är att inte bli för personlig, vi är där på uppdrag från Röda Korset och kan inte göra mer än att ge just medmänskligt stöd och hänvisa till Röda korset telefonlinje för juridisk rådgivning. Men jag vet att vi gör nytta genom att bara vara där och visa att det finns andra som faktiskt bryr sig om dem. Det motiverar mig mest av allt. Dessutom skriver vi en rapport efter varje besök, som gör att Röda Korset kan ta vidare frågor om förbättringar till Migrationsverket. Vi har också haft flera klädinsamlingar. Så det bästa med mitt volontärsuppdrag tycker jag är att vi verkligen kan påverka. För egen del tycker jag också att det är jättegivande för min personliga utveckling och inför vad jag vill göra i framtiden. Jag kan verkligen rekommendera andra att bli volontärer. När jag inte har kunnat åka ut till förvaret på ett tag så saknar jag det. Det känns bra att göra någonting, att känna att man behövs och finnas där för människor som befinner sig i en svår situation.”

Berättat för Lina Mattebo

Här kan du läsa mer om förvarsbesökarna.

Vill du också bli volontär och ta ställning för medmänsklighet? Här kan du göra ett test för att se vilket uppdrag som passar dig!

Vill du stötta Röda Korsets arbete och vara med och rädda liv? Läs mer här om hur du kan bli månadsgivare, medlem eller ge en gåva. Tack! <3